Uggledalen på Halleberg

”Se på luffarn som går där på vägen,
se på luffarn Guds lille fyr.
Så snart som det blir vår
går han ut och går
för att söka sig äventyr.”

Jag nynnar på luffarvisan medan jag går längs Uggledalsvägen på Halleberg. Det är vackert trots det ostadiga vädret. Det ska serveras regn under förmiddagen men daggen efter morgonens älvdans ligger fortfarande våt över äng och mark.

 
Mäktiga ekar tornar upp sig. Ålderstigna staketstolpar, beklädda med lavar, visar vägen.
Torpet Uggledalen ligger inramat i en vacker tavla. Vildängen sluttar ner framför farstukvisten. Bakom knuten, en bit bort, breder den vackra skogen ut sig.
Det är ett skådespel för gudar.

Till skillnad från många andra torp finns här ett par byggnader i behåll.
Själva torpet och ett litet skyffe med källare en bit bort. Man kan skönja lämningar av den en gång välfyllda ladugården.

 
Här har det varit aktivitet vill jag lova. Redan 1640 skrivs Uggledalen in i jordeboken.

Från 1750 och i 50 år framåt var Uggledalen ett fördelshemman. 

En löneförmån för officerare på Västgöta Dals regemente.

 
När Kronan löste in torpet 1830 hade det brukats av torpare sedan 1750.
Fram till 1920-talet verkade här kronojägare som arbetsledare för skogsvård och avverkning. De var även bevakare av tjuvjakt och virkesstölder.

Emil Kraft flyttar från torpet Grålagg på Hunneberg till Uggledalen 1922 och driver skogsjordbruk fram till 1951.

 
Torpet läggs formellt ner 1956 och platsen där det har varit liv och rörelse i generationer slumrar in och tystnar. Nu hörs bara fågelsång och vinden som dansar genom ekarnas mäktiga trädkronor.

Jag nynnar vidare på Luffarvisan och fortsätter vägen fram mot nya äventyr.

I vårsolens glans!

Ledig fredag och vårvärme bjuder in till promenad. Jag och Maria tog rundan runt kanalen Karls grav och Brinkebergskulle sluss.

Det är på gång mina vänner!

Brudarebacken

 Efter att ha lämnat Hovmanstorp bakom mig, fortsätter mitt mödosamma pulsande. En kort men brant backe leder mig rätt in i den trolska skogen. De av snön tyngda grenarna bildar en vacker och majestätisk entré till djurens rike.

Mina tankar letar sig bakåt i tiden. Det har vandrat folk mellan dessa torp på Onsjö i över 300 år. Jag går i deras fotspår och det är en hissnande känsla. 

Vägen till Brudarebacken

Den fallna snön lyser upp den annars så mörka skogen. Jag har gått här många gånger förr och det är ett sagolikt skogsparti i såväl höstklädnad som vinterskrud. Det är vackert under alla årstider.

Vackert som en saga

Efter ett tag öppnar landskapet upp sig. Man kan kan skönja människans påverkan. Deras strävan att hålla landskapet öppet för odling och bete. 

Vi är framme vid Brudarebacken.

Rester av ett fähus

Brudarebacken nämns i skrift redan 1685 och köptes in till Onsjö säteri 1731. Namnet Brudarebacken sägs komma från en sägen som finns antecknad på en gränskarta från 1754. 

Sex stycken runda högar, något stensatta. Det berättas att två brudföljen möttes, slog ihjäl varandra och begravdes på platsen. Där av namnet Brudarebacken. Spännande!

Tänk om det går att se dessa stenhögar?

År 1717 födde iallafall Bengt Algutsson och hans hustru Karin Bengtsdotter en dotter Christin på Brudarebacken.

Den siste hyresgästen flyttade in i mitten på 1970-talet. Per Karsten Aaen. kallad Norsken. Han flyttade därifrån i mitten på 1990-talet på grund av vandalisering. Huset och ladugården revs 1997 av kommunen.

Brudarebackens långa epok av människoöden var till ända.

Jag har bara börjat på min resa att få lära känna dessa torpare och deras torp som de levde och verkade. Det är spännande och jag hoppas att ni hänger med!

Källa: Boken "Torp och torparfamiljer år 1810-1940-talet hörande till Onsjö fideikommiss år 1770-1975".

Hovmanstorp

Jag passerar gränsen till gamla Onsjö fideikommiss marker och platsen där det gamla torpet Norget låg. Jag som utböling från Partille minns detta. Det revs så sent som 2017 för att ge plats åt ett nytt hus. Man kan fortfarande skymta jordkällaren. Vi har all anledning att komma tillbaka till detta spännande torp vid ett annat tillfälle. 

Rakt fram går landsvägen till gamla Onsjö säteri och numera Onsjö golfklubb. 

Åt vänster ligger snön djup och oplogad på den lilla väg som är tänkt att utgöra dagens promenad.

Jag är klädd för situationen med underställ och ändamålsriktiga kängor. 

Vägskälet.

Det är vackert. Vinterlandskapet står orört, sånär som på ett skidspår som löper längs gamla dikade gärden och skogsbryn. Jag går bredvid spåret. Jag är ingen sadist.

Taggtråd löper längs vägen.

Platsen för Hovmanstorpet dyker upp. Stallbyggnaden står kvar om än med ett akut renoveringsbehov. Bostadshuset revs av kommunen 2003. Torpet nämns i jordebok från 1675.

Stallbyggnaden till Hovmanstorp.

I nådens år 1791 flyttade Olof Linnarsson och hans hustru Christina Nilsson in på torpet efter deras vigsel. De får sju barn. 

Olof var torpare på Hovmanstorpet i 37 år. Det fanns en häst, fyra kor, en kviga samt får och grisar. Det var välskött och välbeställt. År 1825 gjorde Olof 274 dagsverken på Onsjö gård som ersättning för arrendet och de varor han hämtade ut från Onsjö gård. 

De sista som arrenderade torpet var Gustav och Anna Andersson. De fanns kvar på Hovmanstorpet fram till 1960 - 70-talet.

Det finns berättat om när Gustav åkte häst och vagn ner till "Onsjökiosken" och hämtade tidningen. Sedan satt han på kuskbocken och läste medan hästen Balder hittade hem själv utan styrning från Gustav.

Vackert som en saga!

Jag bannar snön. Det blir stört omöjligt att se några rester av torpet. Jag får låta fantasin jobba.

Dock ger det mig en anledning att återkomma.

Jag pulsar vidare in i skogen. Mitt nästa mål är platsen för torpet Brudarebacken vars namn sägs komma från en brudfejd med dödlig utgång.

Mer om detta i nästa inlägg.

Källa: Torp och torparfamiljer år 1810-1940-talet hörande till Onsjö säteri och fideikommiss år 1770-1975. Utgiven av Vänersborgs släktforskare.

Ånetorp

Det rusar brant nerför. Regn har plöjt fåror i den branta backen och lämnat grova stenar i dagen. En ihålig stock ligger efter sidan och bildar ett av naturens egna arrangemang.

Innan jag är framme vid den enda kvarvarande av de två tegelslussarna som i folkmun kallas ”Gustavs slussar” viker jag av upp mot höger. Vägen är gammal. Den anlades redan på 1700-talet. Av torpare kallades den för Kyrkvägen eller Kvarnvägen då det fram till 1880-talet låg en kvarn vid Brinkebergskulle.

Det är en kort backe uppför och där vägen planar ut blickar jag åt vänster. Med lite fantasi kan man skönja en väg, eller snarare en stig som leder över kala hällar och vidare in genom granarna. Min nyfikna sida tar över. Jag vet att här inne låg en gång ett torp och jag måste få en glimt av detta.

Marken är blöt. De gamla grävda dikena som man kan se överallt är mättade sedan länge. Jag har helt klart valt fel skor för ändamålet. Jag ”sumpar” ett par gånger men att åter vända till torr mark är uteslutet nu när jag kan skymta en glänta i det grå vintervädret. Det har börjat att snöa.

Efter att ha tagit en omväg för att slippa få vatten till knäna kommer jag äntligen fram till platsen där torpet Ånetorp eller som det tidigare kallades, Hulan, en gång låg.

Rester av jordkällare, husgrunder och stengärden sätter igång fantasin och tänk om man bara för ett ögonblick kunde få se hur det såg ut i full blom.

Ånetorp har anor från 1600-talet. De sista som bodde där var Gustav Ludvig Karlsson med hustru Klara Paulina Charlotta Pontusdotter och sönerna Bror Folke och Knut Gustaf Bertil. Det flyttade från Ånetorp 1947 till Berghem i Västra Tunhem.

Alla byggnader revs i slutet på 1940-talet.

När man passerar Gustavs sluss och blickar in mot skogen kunde man förr se torpet Ånetorp. Det var öppen mark med hagar och ängar.

Det börjar skymma och mörkret gör det svårt att fotografera. Jag bestämmer mig för att ta vägen över det som en gång var öppet landskap, numer skog, ner mot tegelslussen. I varje steg försöker jag sätta mig in i hur det en gång var att bruka jorden. Hur såg landskapet ut? Det är svindlande. I tid är det nära men ändå så långt bort.

På Onsjö finns det mycket att upptäcka. Ett 30-tal torp och backstugor. Vissa går att se rester av, andra inte.

Tack vare boken Torp och torparfamiljer år 1810-1940-talet som är utgiven av Vänersborgs Släktforskarförening går det att läsa om alla dessa torp. Fantastiskt!

Väntans tider

I bland slumpar det sig så att viktiga händelser i andras liv fodrar närvaro av min persona grata. 

Under Marias lediga helger har vi varit bokade i diverse församlingar för att bevittna när oskyldiga ungdomar under kyrkliga ceremonier bekräftar dopet.

Jag är inte ett dugg kristen men njuter av den rika historia och speciella stämning som kristendomen ger oss. Att få träffa nära och kära som vi allt för sällan får krama om och skaka hand med är största vinsten, trots att husvagnen har fått vänta olidligt länge.

Så var det då äntligen dags, nästan tre månader har gått sedan jag fick vrida på gasolen. Vi kommer iväg sen eftermiddag, tidig kväll. Maria är packad och klar förutom att ett besök hos den lokala frissan ska avklaras först. Jag sitter i bilen med en god bok och väntar. Vacker som en dag kommer hon ut med böljande, långa lockar som rör sig graciöst i den svaga brisen. Wow!

Husvagnen startar på ett kick. Inga konstigheter. Allt fungerar. Kylen var lite seg men den tog sig när vi kom tillbaka efter handlingen på Hjertbergs.

Att handla med Maria är en upplevelse som nästan kräver ett eget inlägg. 

Jag ska dock fatta mig kort.

Med en välfylld ”dramaten” lämnar vi Ica. Tyvärr fanns ej den speciella glass som min käresta har bestämt sig för att det är det enda som går att äta i glassväg. Dock blir hon ej modfälld för denna lilla fadäs i planeringen. Det finns ju en affär till på vägen hem. Willys.

Jag ber henne lite snällt att rappa på. Vi har kylvaror och jag väntar, hängandes på ett räcke utanför i den nedåtgående kvällssolen. Medan jag ger mig till tåls ser jag folk som skyndar. Det måste handlas innan fredagen gäspar och säger god natt. De kommer även ut med fulla påsar. Storhandling alltså. 

Ingen Maria. Jag tar upp telefonen och skickar ett sms innehållandes ”Jalla”. 

Jag nämnde för tidsoptimisten Maria redan innan hon slank in i affären att det är inte långt kvar till att jag blir en grinig gubbe med lågt blodsocker, en arbetsdag i hjärnan, avsaknad av middag och en timmes bilkörning i ryggen.

Allt det där rinner av mig när hon seglar ut i sommarkvällen. Det blev tydligen två glassar och ett tecknat medlemsavtal hos Willys.

Väl hemma i vagnen blir det att stöka färdigt. Klockan klämtar och närmar sig 21:30 när jag sätter mig utanför förtältet med mat och dryck.

Grannar har samkväm vid grillplatsen. Det är liv och rörelse. Det är detta som vi har saknat så länge. 

Jag och Maria tar en sista promenad för kvällen ner till vattnet.

Äntligen är vi här!

Rippad!

Det sveper förbi något i helkroppsspegeln som hänger i hallen. Jag rycker till och stannar två steg längre bort. Jag har precis klivit ur duschen efter gräsklippning och en spännande dag på kontoret.

Med endast ett badlakan virat runt min vinterbleka lekamen backar jag tillbaka och blir sedan ståendes, stirrandes in i spegeln. Det är inte med avsky jag ser den, av dåligt leverne, märkbart svullna kroppen. Det är snarare av beundran hur snabbt förfallet infinner sig efter en avgörande fas i livet.

Den tionde oktober 2023 slutade jag att snusa. Jag bara lade av, tvärt. Jag var liksom klar då. Min första prilla tog jag i skogen utanför Oxledsskolan i mellanstadiet. På den tiden kunde en valp som jag gå in i vilken affär som helst och pynta för en dosa. Coolast var att ta bussen till stan och kila in på Brobergs i Arkaden för att köpa en dosa Gold River. Det smakade russin. Det var länge sedan och många dosor har det blivit.

 Jag har inte haft något återfall. Suget kommer dock fortfarande smygandes som en älva och smeker mig i hålrummet som mestadels huserade favoritsnuset Ettan Lös.

Jag var nere på tvåsiffrigt viktmässigt och var på god väg att nå mitt första mål, 95 kilo. På bara att par veckor hade jag gått upp och passerat 0,1 ton. Nu är jag tillbaka där jag började, ca 104 pannor. Det är inte lika enkelt denna gång. Sötsuget och hungern är värre än snuset. Mycket värre!

Efter att ha sett mig själv i vitögat tog jag till orda i modig ton och sade till mig själv på skarpen. Det räcker nu!

Att bli utnämnd till årets badpojk 2024 ser jag som en omöjlighet. Jag siktar på 2026. Då ska ni få se en rippad Ade som strävar mot oändligheten och vidare!

Frostskadad hängbjörk

“Sjung Bosse Bosse kaka, i vårsolens glans” sjöng en gång en svensk underhållningsgrupp. Jag nynnar lite lätt på den trallvänliga melodin när jag sätter mig i soffan. Klockan är oförskämt tidig men nöden har ingen lag. Jag måste iväg och skaka om servicehuset.

Jag tar ett djupt andetag och håller andan. Med åren har det blivit allt jobbigare att få på sig strumporna utan att spränga något blodkärl eller för den delen, att tuppa av av syrebrist. Badbollen som hänger under chipstuttarna gör sig allt som oftast påmind. 

Röd i ansiktet och hyperventilerande tar jag mig ut ur husvagnen. Det är bara att konstatera, inget badväder idag heller. Frosten har krupit upp efter fönstersidorna och bildar vackra mönster. Trots det tidiga ljuset, solen som är på väg upp bakom Kinnekulle så ryser jag till. Kylan hugger tag i allt levande.

Jag blir tvingad till min karakteristiska pingvinliknande gång. Hårt spända skinkor, tight överläpp och hårt hopbitna käkar. 

Det var i grevens tid! 30 sekunder till och hörntänderna hade spruckit!

Maria får knalla iväg mol allena i den isande vinden. Jag har en date med Telefunken. Kinas Grand Prix går av stapeln 09:00. Det är icke förhandlingsbart. Verstappen tog hem segern. Igen.

Vi bryter förläggningen, packar bilen full och vinkar hej då. Liv ska hämtas hos en kompis på vägen hem. Det kommer att bli en lugn kväll och nästa gång vi rullar in på campingen kräver jag en tvåsiffrig utomhustemperatur på rätt sida strecket. Väl mött!

En spik i foten!

 Att solen lyser är en klen tröst för en blekfet man som har passerat sina bästa år. Ett batteridrivet värmeljus i plast värmer mer än denna vårsol. 

Synvillan av värme utanför förtältet blir osanning så fort man stoppar ut den nypolerade kalotten i tron om att det råder en behaglig värme utanför den tunna tältduken. Det gör det inte!

Med rimfrost i mustaschen och full vintermundering knallar jag iväg med Maria vid min sida. Så fort vi kommer ut ur skuggorna värmer solen och mössan kan korta stunder ligga i fickan istället för att pryda mitt huvud. 

Vissa är skapta att i tidigt ålder tappa kalufsen för att framhäva huvudformer som är för vackra för att döljas av diverse oregerligt hår. 

Vi är halvvägs in i promenaden när det sticker till i foten. Jag tar några steg för att se om det var tillfälligt eller ett mer bestående tillstånd av smärta. Det verkar vara det senare. Vi söker upp en bänk och felsökning påbörjas. Vi finner snabbt orsaken till sticket och dojjan hoppar mellan både mig och Maria innan vi med gemensamma krafter kan avlägsna det sylvassa föremålet. 

Promenaden kan fortsätta. 

Vi tar svängen om stadens hjärta. Vi känner på pulsen. Det är marknad på torget och Lidköpingsborna går man ur huse för att hitta en plats i solgasset. Staden lever!

Vi smiter in på Espresso House och spenderar en smärre förmögenhet på kaffe, macka och bulle till efterrätt. Men efter drygt 16000 steg känns det underbart att sitta ner och sörpla i sig en stor latte. 

Det enda vi saknar nu är värme. Men den som väntar på något gott..........

Snökäpparna

I ett fåfängt försök att odla frisyr som i gamla dar lät jag min annars välrakade hjässa bida sin tid. Jag vet ju att där jag väl har hår växer det tätare än garnet i en handknuten matta från Afghanistan.

Redan efter ett par dagar märker jag att detta aldrig kommer att gå. Jag kunde inte dra mig till minnes att det var så illa med växtligheten. Min vackra skalle ser ut som en kiwifrukt.

En lättare variant av mansförkylning sveper förbi och jag blir naturligtvis sängliggande i ett par dagar. Tankarna på hårsvall som vajar för vinden och lägger sig naturligt över öronen får vänta. All energi går åt till att ta sig ur fosterställningen som jag oundvikligen hamnar i när kvicksilvret passerar 38°. 

När äntligen feberns ok lättar från mina axlar och jag återvänder från de sälla jaktmarkerna står jag åter framför spegeln och häpnar. 

De stackars få stråna på udden som framträder mellan badvikarna högt uppe på hjässan är löjeväckande. Lika tätt som snökäppar på kalfjället framträder sporadiska hårstrån och bildar en gles vassrugge. Det är ingen vacker syn och detta måste åtgärdas i rödaste rappet.

Jag pallrar mig in i badrummet och låter trimmern löpa berserk. Hyveln får vänta till en annan gång. Just nu är jag nöjd med kalhygget och tankarna på att åter få "titta under lugg" skingras en gång för alla.

Pånyttfödd.

Min konvalescens från den mycket ovälkomna mansförkylningen fick sig en rejäl törn igår. Istället för att ligga i fosterställning och tycka synd om mig själv så nös jag sönder ett revben. 

Det började med en liten hostning. Jag kände att det högg till i min högra sida men tänkte inte mer på det. Någon stund senare började det klia i näsan. En patenterad "Ade-nysning" var på ingång. Instinktivt satte jag min högra hand mot sidan och lät kroppen jobba. I samma stund som explosionen kommer känner jag att det knäpper till under min högra handflata och det svartnar för ögonen.

Smärtan är outhärdlig. Som en laktosintolerant turist i Indien på jakt efter en toa irrar jag omkring i lägenheten tills den värsta smärtan har lagt sig. Detta har hänt en gång förut, på ett övergångsställe. Jag lade mig nästan raklång av smärta. Det hemresan blev intressant, men det är en annan historia.

Så i morse då. Jag kände att nummer två var på gång och som sig bör så släpade jag min lätt överviktiga kropp över vinylgolvet mot tryckeriet. Men där gick jag bet! Smärtan i revbenet gör det omöjligt att hjälpa till. Jag kunde inte ens framkalla lite rödfärg i ansiktet. Absolut inga framträdande blodkärl i pannan.

Jag fick ge upp. Men krystvärkarna fortsatte. Kallsvetten pärlade sig i pannan och lite lätt panik över att inte veta när "vattnet ska gå" så att säga, gjorde att jag vankade av och an under större delen av morgonen. 

Vi började prata om igångsättning. Det finns tydligen läkemedel att tillgå bland stadens alla apotek för detta ändamål. Sagt och gjort, Maria och svågern Conny fick bege sig ut i vimlet medan jag körde ett set profylaxövningar. 

De hade inte hunnit långt när det plötsligt satte igång på allvar. Smärtan i sidan kan mest liknas vid en kniv i ett öppet sår när kroppens naturliga reflexer gör sitt. Jag är helt utlämnad till moder natur.

11:39 är det klart. Ett snabbt samtal till Maria, som inte hunnit in på apoteket ännu, för att berätta den goda nyheten. Jag är otroligt lättad. 

Jag kan spinna vidare på detta hur länge som helst. Om att detta måste vara någon form av rekord o.s.v. men vill bespara er från ofrånkomliga bilder som era hjärnor med all säkerhet hade framkallat om jag beskriver födseln mer ingående. 

Nu är det "bara" smärtan i sidan och min lilla mancold som jag brottas med. Bruno är lämnad på simskolan och där kommer han att trivas!