Wråna torp till Onsjö.

Minnena från semestern tynar bort i ett töcken av måsten och något som kallas för vardag. Det är fredag eftermiddag och jag är mol allena hemma. Maria jobbar kväll och Liv hänger med kompisar. 

Kameran har legat på hyllan i snart en hel vecka och jag börjar bli sugen på att knalla runt på historiska Onsjö i Vänersborg bland torp och backstugor. Sagt och gjort, jag packar ryggsäcken. Köket är med om jag blir sugen på kantarellsoppa och kokkaffe. Vädret är ostadigt men riktigt varmt.

Min väg går genom villakvarter. Buskar och träd har gett upp och faller till föga när höstens grepp hårdnar. I en sista ansträngning dekoreras buskar med vackra bär bland de gulnande bladen.

Jag kommer ut på den gamla landsvägen som leder till Onsjö golfklubb. Det som fram till 1975 var Onsjö fideikommiss. Strax efter platsen där torpet Norget låg viker jag av åt höger. Det är en smal väg som leder till där Vråna, Hovmanstorpet och Brudarebacken en gång låg.

Torpet Vråna har fångat mitt intresse men jag kan inte riktigt säga varför. Kanske för att platsen är vacker. Lite idylliskt skulle vi nog säga idag, även om de som en gång bodde och verkade här hade en helt annan syn på idyll.

Vråna var det minsta torpet tillhörande Onsjö gård. Endast två hektar mager jord och ingen häst. Det var ett ”endagarstorp” med betydelsen att torparen endast behövde göra ett obetalt dagsverke i veckan på Onsjö gård.

År 1779 gjordes en syn på torpet. Torparen Lars Linnartsson hade då bott och brukat jorden här i uti 21 års tid. 

”Till väggar alldeles förruttna, bör nedtagas och byggas om nya i dess ställe. Tak av näver.”

Torpet har bebotts av flera familjer under årens lopp men det är den sista torparen, Frans Åsman Linderoth, som trots sin korta tid på torpet, gjorde avtryck i bygden. Frans flyttade hemifrån redan som 16-åring 1877. Han hamnade på olika gårdar på Kinnekulle och 1880 bodde han i fattigstugan i Kinne Kleva.

Enligt folkräkningen 1890 satt Frans i finkan på Nya varvets centralfängelse. Han var dömd till 8 år för dråp. Under ett bråk drog Frans kniv och skar en kille så svårt i halsen att han inom några minuter vållade döden.

Frans hade många barn. Med sin första fru, Emma, hade han minst sex men troligtvis fler. De skildes 1924. Redan på vintern samma år, i december, gifte Frans om sig med 37 år yngre Ellen från Göteborg. De flyttade till Vråna 1926. Frans blev pappa sista gången som 68-åring. Då var han far till minst 12 barn. De flesta döptes inte. 1927 var det dags för Frans med sin stora familj att flytta från Vråna till Gävle. 

Vidare om Frans livsöde förtäljer inte historien från min källa. Men håll med om att det är spännande! Torpet Vråna var bara 7,5 x 4 meter stort! På 30 kvadrat bodde mor och far med ibland 10 barn och kanske något inhysejon som ingen brydde sig om. De såg nog inte detta som någon idyll. Enligt osäkra källor revs det gamla och slitna Vråna på 1940-talet.

Jag står vid hörnstenen till grunden som torpet en gång stod på. Gräset gör sitt bästa för att dölja alla spår. Jag vänder blicken ut över det en gång odlade gärdet. Idylliskt.

Korna ropar på varandra. Det börjar skymma och det är dags att gå hem både för både folk och fä. Jag tar ett djupt andetag. Andas in, andas ut. Vilken vacker plats jag bor på tänker jag högt när det råmar för sista gången.