Uggledalen på Halleberg

”Se på luffarn som går där på vägen,
se på luffarn Guds lille fyr.
Så snart som det blir vår
går han ut och går
för att söka sig äventyr.”

Jag nynnar på luffarvisan medan jag går längs Uggledalsvägen på Halleberg. Det är vackert trots det ostadiga vädret. Det ska serveras regn under förmiddagen men daggen efter morgonens älvdans ligger fortfarande våt över äng och mark.

 
Mäktiga ekar tornar upp sig. Ålderstigna staketstolpar, beklädda med lavar, visar vägen.
Torpet Uggledalen ligger inramat i en vacker tavla. Vildängen sluttar ner framför farstukvisten. Bakom knuten, en bit bort, breder den vackra skogen ut sig.
Det är ett skådespel för gudar.

Till skillnad från många andra torp finns här ett par byggnader i behåll.
Själva torpet och ett litet skyffe med källare en bit bort. Man kan skönja lämningar av den en gång välfyllda ladugården.

 
Här har det varit aktivitet vill jag lova. Redan 1640 skrivs Uggledalen in i jordeboken.

Från 1750 och i 50 år framåt var Uggledalen ett fördelshemman. 

En löneförmån för officerare på Västgöta Dals regemente.

 
När Kronan löste in torpet 1830 hade det brukats av torpare sedan 1750.
Fram till 1920-talet verkade här kronojägare som arbetsledare för skogsvård och avverkning. De var även bevakare av tjuvjakt och virkesstölder.

Emil Kraft flyttar från torpet Grålagg på Hunneberg till Uggledalen 1922 och driver skogsjordbruk fram till 1951.

 
Torpet läggs formellt ner 1956 och platsen där det har varit liv och rörelse i generationer slumrar in och tystnar. Nu hörs bara fågelsång och vinden som dansar genom ekarnas mäktiga trädkronor.

Jag nynnar vidare på Luffarvisan och fortsätter vägen fram mot nya äventyr.