Brudarebacken

 Efter att ha lämnat Hovmanstorp bakom mig, fortsätter mitt mödosamma pulsande. En kort men brant backe leder mig rätt in i den trolska skogen. De av snön tyngda grenarna bildar en vacker och majestätisk entré till djurens rike.

Mina tankar letar sig bakåt i tiden. Det har vandrat folk mellan dessa torp på Onsjö i över 300 år. Jag går i deras fotspår och det är en hissnande känsla. 

Vägen till Brudarebacken

Den fallna snön lyser upp den annars så mörka skogen. Jag har gått här många gånger förr och det är ett sagolikt skogsparti i såväl höstklädnad som vinterskrud. Det är vackert under alla årstider.

Vackert som en saga

Efter ett tag öppnar landskapet upp sig. Man kan kan skönja människans påverkan. Deras strävan att hålla landskapet öppet för odling och bete. 

Vi är framme vid Brudarebacken.

Rester av ett fähus

Brudarebacken nämns i skrift redan 1685 och köptes in till Onsjö säteri 1731. Namnet Brudarebacken sägs komma från en sägen som finns antecknad på en gränskarta från 1754. 

Sex stycken runda högar, något stensatta. Det berättas att två brudföljen möttes, slog ihjäl varandra och begravdes på platsen. Där av namnet Brudarebacken. Spännande!

Tänk om det går att se dessa stenhögar?

År 1717 födde iallafall Bengt Algutsson och hans hustru Karin Bengtsdotter en dotter Christin på Brudarebacken.

Den siste hyresgästen flyttade in i mitten på 1970-talet. Per Karsten Aaen. kallad Norsken. Han flyttade därifrån i mitten på 1990-talet på grund av vandalisering. Huset och ladugården revs 1997 av kommunen.

Brudarebackens långa epok av människoöden var till ända.

Jag har bara börjat på min resa att få lära känna dessa torpare och deras torp som de levde och verkade. Det är spännande och jag hoppas att ni hänger med!

Källa: Boken "Torp och torparfamiljer år 1810-1940-talet hörande till Onsjö fideikommiss år 1770-1975".