Rippad!

Det sveper förbi något i helkroppsspegeln som hänger i hallen. Jag rycker till och stannar två steg längre bort. Jag har precis klivit ur duschen efter gräsklippning och en spännande dag på kontoret.

Med endast ett badlakan virat runt min vinterbleka lekamen backar jag tillbaka och blir sedan ståendes, stirrandes in i spegeln. Det är inte med avsky jag ser den, av dåligt leverne, märkbart svullna kroppen. Det är snarare av beundran hur snabbt förfallet infinner sig efter en avgörande fas i livet.

Den tionde oktober 2023 slutade jag att snusa. Jag bara lade av, tvärt. Jag var liksom klar då. Min första prilla tog jag i skogen utanför Oxledsskolan i mellanstadiet. På den tiden kunde en valp som jag gå in i vilken affär som helst och pynta för en dosa. Coolast var att ta bussen till stan och kila in på Brobergs i Arkaden för att köpa en dosa Gold River. Det smakade russin. Det var länge sedan och många dosor har det blivit.

 Jag har inte haft något återfall. Suget kommer dock fortfarande smygandes som en älva och smeker mig i hålrummet som mestadels huserade favoritsnuset Ettan Lös.

Jag var nere på tvåsiffrigt viktmässigt och var på god väg att nå mitt första mål, 95 kilo. På bara att par veckor hade jag gått upp och passerat 0,1 ton. Nu är jag tillbaka där jag började, ca 104 pannor. Det är inte lika enkelt denna gång. Sötsuget och hungern är värre än snuset. Mycket värre!

Efter att ha sett mig själv i vitögat tog jag till orda i modig ton och sade till mig själv på skarpen. Det räcker nu!

Att bli utnämnd till årets badpojk 2024 ser jag som en omöjlighet. Jag siktar på 2026. Då ska ni få se en rippad Ade som strävar mot oändligheten och vidare!