Snökäpparna

I ett fåfängt försök att odla frisyr som i gamla dar lät jag min annars välrakade hjässa bida sin tid. Jag vet ju att där jag väl har hår växer det tätare än garnet i en handknuten matta från Afghanistan.

Redan efter ett par dagar märker jag att detta aldrig kommer att gå. Jag kunde inte dra mig till minnes att det var så illa med växtligheten. Min vackra skalle ser ut som en kiwifrukt.

En lättare variant av mansförkylning sveper förbi och jag blir naturligtvis sängliggande i ett par dagar. Tankarna på hårsvall som vajar för vinden och lägger sig naturligt över öronen får vänta. All energi går åt till att ta sig ur fosterställningen som jag oundvikligen hamnar i när kvicksilvret passerar 38°. 

När äntligen feberns ok lättar från mina axlar och jag återvänder från de sälla jaktmarkerna står jag åter framför spegeln och häpnar. 

De stackars få stråna på udden som framträder mellan badvikarna högt uppe på hjässan är löjeväckande. Lika tätt som snökäppar på kalfjället framträder sporadiska hårstrån och bildar en gles vassrugge. Det är ingen vacker syn och detta måste åtgärdas i rödaste rappet.

Jag pallrar mig in i badrummet och låter trimmern löpa berserk. Hyveln får vänta till en annan gång. Just nu är jag nöjd med kalhygget och tankarna på att åter få "titta under lugg" skingras en gång för alla.