Pånyttfödd.

Min konvalescens från den mycket ovälkomna mansförkylningen fick sig en rejäl törn igår. Istället för att ligga i fosterställning och tycka synd om mig själv så nös jag sönder ett revben. 

Det började med en liten hostning. Jag kände att det högg till i min högra sida men tänkte inte mer på det. Någon stund senare började det klia i näsan. En patenterad "Ade-nysning" var på ingång. Instinktivt satte jag min högra hand mot sidan och lät kroppen jobba. I samma stund som explosionen kommer känner jag att det knäpper till under min högra handflata och det svartnar för ögonen.

Smärtan är outhärdlig. Som en laktosintolerant turist i Indien på jakt efter en toa irrar jag omkring i lägenheten tills den värsta smärtan har lagt sig. Detta har hänt en gång förut, på ett övergångsställe. Jag lade mig nästan raklång av smärta. Det hemresan blev intressant, men det är en annan historia.

Så i morse då. Jag kände att nummer två var på gång och som sig bör så släpade jag min lätt överviktiga kropp över vinylgolvet mot tryckeriet. Men där gick jag bet! Smärtan i revbenet gör det omöjligt att hjälpa till. Jag kunde inte ens framkalla lite rödfärg i ansiktet. Absolut inga framträdande blodkärl i pannan.

Jag fick ge upp. Men krystvärkarna fortsatte. Kallsvetten pärlade sig i pannan och lite lätt panik över att inte veta när "vattnet ska gå" så att säga, gjorde att jag vankade av och an under större delen av morgonen. 

Vi började prata om igångsättning. Det finns tydligen läkemedel att tillgå bland stadens alla apotek för detta ändamål. Sagt och gjort, Maria och svågern Conny fick bege sig ut i vimlet medan jag körde ett set profylaxövningar. 

De hade inte hunnit långt när det plötsligt satte igång på allvar. Smärtan i sidan kan mest liknas vid en kniv i ett öppet sår när kroppens naturliga reflexer gör sitt. Jag är helt utlämnad till moder natur.

11:39 är det klart. Ett snabbt samtal till Maria, som inte hunnit in på apoteket ännu, för att berätta den goda nyheten. Jag är otroligt lättad. 

Jag kan spinna vidare på detta hur länge som helst. Om att detta måste vara någon form av rekord o.s.v. men vill bespara er från ofrånkomliga bilder som era hjärnor med all säkerhet hade framkallat om jag beskriver födseln mer ingående. 

Nu är det "bara" smärtan i sidan och min lilla mancold som jag brottas med. Bruno är lämnad på simskolan och där kommer han att trivas!