Latmasken har semester!

Med ett högljutt gubbljud monterar jag skinkorna djupt ner i fåtöljen, drar till mig fotpallen, slänger upp benen och lutar mig tillbaka med ännu ett ljud som mest liknar en överviktig flodhästs sista suck.

Fjärrkontrollen ligger på skinnhyllan. Det är den där platån som bildas under chipstuttarna och ca 15 cm ovanför naveln när jag halvligger i fåtöljen. Jag tittar på mig själv. Inte med stolthet. Jag ser ut som om Barbapappa hade hoppat från tian rätt ner i asfalten där jag halvligger i fåtöljen. Jag borde göra något åt det där.

I ett svagt ögonblick lovade jag mig själv att inte säga nej när Maria frågar om jag ska med på en promenad. Dels för att det är nyttigt, jag behöver det, och dels för sällskapet, Maria.
Idag kommer således frågan, precis när jag har flutit ut i fåtöljen, om jag ska hänga med runt på den vanliga rundan. 7,4 kilometer i rask takt.

Jag svarar varken ja eller nej. Min blick vänder sig åt höger, ut genom fönstret och med en nöjd min konstaterar jag att det regnar.

"Inte så länge det regnar!" ropar jag till Maria.

Ack den glädje som varar för evigt. Regnskuren drog över snabbare än kokt sparris.

Med nya frustanden ålar jag mig upp ur fåtöljen och ut till hallen. Jag snörar på mig de ilsket neonfärgade träningsskorna och frågar Maria om hon är redo.

Mvh Ade.