Staffan var en stalledräng.

Under mina barns uppväxt har skolornas lussefirande varit ett nödvändigt ont. Falsksång och speedade tomtenissar i någon gymnastiksal som alltid har lämnat mycket att önska.

Dottern har nu hunnit att bli 11 och således en ung tjej i femte klass. De senaste åren har det framkommit att tösen faktiskt har en begåvning när det kommer till skönsång. Hon kan ju ta ton!

Min första kontakt med detta var när skolan hade öppet hus. En scen i gymnastiksalen, dåligt ljud, tunn publik i form av trötta föräldrar och ungar som kramade ur den sista överskottsenergin genom att hitta på så mycket jävelskap på så kort tid som möjligt. Ungefär som när Yngwie malmsteen spelar gitarr. Ju fler ackord desto bättre. 

Min dotter med kompis står och sjunger en duett. Fantastiskt. Deras röster tränger undan allt annat ljud. Jag är mållös. Hennes äldre bror, som också är där under ett mildare hot från min sida, tittar storögt på mig. ”Är det Liv som sjunger?” Jag svarar med en förvånad blick och rycker frågande på mina axlar.

Nu var det alltså dags för Lucia och Liv ska vara med i tåget. Hon ska även sjunga duett inför alla.

Lokalen utgörs av Frändefors kyrka och jag måste medge, trots min frånvarande gudstro att skillnaden mellan en svettluktande idrottshall och en kyrka, upplyst av stearinljus och små handhållna tärnljus, kunde inte vara större. Vilken inramning!

När Liv och hennes kompis tar några steg fram och greppar mikrofonerna håller tummarna så hårt att knogarna vitnar. Halvvägs in i versen släpper nervositeten och jag kan äntligen andas. Det är så rent, vackert och alldeles underbart.

Dotterns nerver höll och de framförde det vackraste Luciatåget jag sett på år och dar.

Stolt är väl det ord som beskriver mina känslor bäst i detta ögonblick.

På fredagen var det en upprepning inför hela skolan. Enligt rykten gick även detta över förväntan.

Jag hoppas att min lilla näktergal fortsätter att sjunga. Till glädje både för sig själv och för andra.

Med vänlig hälsning, Ade.