Grispass

Klockan är snart 21. Jag sitter vid köksbordet med datorn framför mig. Det ångar från tekoppen med rykande hett Söderblomste. En tesked lokalproducerad honung sätter piff på den varma drycken. 

Det jag nu ska göra är att försöka återberätta den värsta, självförvållade händelsen i mitt liv.

Fyspass.

Jag vet att det kommer att svida. Jag är inte 20 längre och sedan länge medlem i “badbollsklubben”. Om ni undrar så är det gratis medlemskap för oss med gubbmage och som har svårt för att se “junior” när vi inte tjejkissar.

Jag är precis lika snabb, stark och uthållig som vilken 16-åring som helst, i 15 sekunder. Sedan börjar helvetet. Från liggande till stående, krypa under någon liten kottes ben, eller snarare åla sig igenom för att inte skada dennes vitala delar. Mitt klockspel hänger på säkert avstånd när vi byter. Knäna släpar i den slitna parketten och brännsår blommar upp lika snabbt som en avsliten maskros i juni. Maria kommer att undra om det verkligen är boxningsklubben jag hänger på eller om det är någon klubb med mer barnförbjudna aktiviteter. Jag har vittnen på det första!

Jag drar på mig mina överdragsbyxor, precis som om det skulle ge mig superkrafter. Knäna skonas men någon Superman ser jag inte röken av. 

Situps. Vi sitter i rad. Bollen vandrar fram och tillbaka. Allt ska göras synkroniserat. Minsta miss och klockan stannas och startar inte förens vi åter är i synk. Det är tur att jag har långbyxorna att dra mig upp i från liggande läge. 

Vi närmar oss slutet på passet. En sista övning. Kissande hunden. Har ni testat den. Det ser störtlöjligt ut men den tar styggt.

Alla beordras ner på alla fyra. Sedan lyfter man ena benet likt en hund som står vid grannens brevlåda och förrättar sitt tarv.

Först 10 rep med höger. Sedan 10 med vänster. 9 med höger, 9 med vänster. 8 med höger, 8 med vänster och så vidare ner till 0. Ni fattar.

Jag ligger helt utslagen mitt i lokalen. En spillra av mitt forna jag. En klubbad säl. 

Luft, jag måste ha luft. Likt en nyuppdragen mört som ligger och sprattlar på någon soldränkt träbrygga vid ett tjärn i mellansverige och kippar efter andan, ligger även jag och försöker fylla mina lungor med luft, fast utan sprattlet.

Jag börjar må illa. Känner att jag tog nog i lite för mycket idag. Jag raglar in på toaletten. Mycket riktigt, efter ett snack med “Ulrik” mår jag mycket bättre. 

Fortfarande helt utslagen men vid gott mod. 

Jag längtar hem. Hem till duschen. Jag ska krypa in och lägga mig i fosterställning och bli omhändertagen av Maria. Det är det enda jag tänker på när jag sakta kör hem genom stan.