Fars dag.

Då var snart dagen där fäder firas över hela vårt avlånga land kommen till ända. Jag skrev ett inlägg för många år sedan om detta och varför inte jag blir hysteriskt uppvaktad på denna, för farsor, speciella dag. 

Inlägget finns inte kvar, texten är inte sparad. Känslorna lever dock kvar i allra högsta grad och  är ändå lätta att återge. Speciellt en dag som denna då jag åter blir påmind om vad som är viktigast för just mig. 

Under min uppväxt firade vi alltid fars dag. Minnet kanske sviker på just den punkten men jag visst tusan gjorde jag saker till farsan. Teckningar, någon märkligt snidad figur i slöjden, kanske något brev där jag skrev hur mycket jag tycker om min far. Naturligtvis fick morsan liknande saker. 

Mors och Fars dag firades med pompa och ståt. 

När jag själv blev far ebbade det där ut. Jag skyller inte på någon. Jag var nog lika dålig på att uppmärksamma barnen på att mors dag närmade sig som deras mor var att sätta dem i arbete med diverse pyssel inför min dag. 

Fars dag är inte viktig för mig. Kanske har jag missat budskapet. Jag är pappa varje dag.

Mina barn var hos mig idag. Alla tre. Ingen slips. Inga "lukta gott"-artiklar. Inga presenter överhuvudtaget. Ändå var denna dagen en av de bästa på hela året. Mina tre, tillsammans, hemma på middag. 

Kanske är det ändå bra med dessa speciella dagar. Min sambo sade något tänkvärt. I vardagens höga tempo med arbete och aktiviteter hinns inte alltid de som bor utanför familjebubblan med. Visst, man skänker dem en tanke och lovar sig själv att bli bättre på att hålla kontakten. Ett samtal eller ett sms. Tack vare fars dag kunde jag idag ha mina barn hos mig hela dagen. 

Bättre present kunde jag inte få. 

Mvh glad far!