45 år och livsförvaltare.

Kaffebryggaren rosslar till och de sista, rykande heta, svarta dropparna faller ner i koppen. Vetekakan med ost och honung är klar och ligger på en assiette på det vita köksbordet. Det är tidigt i ottan. Ljuset sprider sig på en klarblå himmel och världen utanför köksfönstret sover.

På pappret är jag ett år äldre idag än vad jag var för två dagar sedan. Igår fyllde jag 45. I sanningens namn är det ingen större skillnad. 15 år kvar till 60 och ytterligare 5 till pensionen. Förhoppningsvis. Jag längtar faktiskt till pensionen. Känslan är tudelad. Rädslan för att bli gammal och att det oundvikliga slutet närmar sig brottas med frihetskänslan, att ha dragit sitt strå till stacken under ett långt arbetsliv och som ska belönas med en lång semester till sista vilan. Det är egentligen ingen rädsla, snarare ett litet pirr av förväntan.

Min far sa till mig att det är nu, i 45-50-årsåldern som man ska njuta av det liv man har byggt upp. Man ska vara “färdig” nu och ha det bekvämt.

Med det i tanken funderade jag på vart i livet står jag. Är jag klar för att kunna njuta av det jag har skapat tillsammans med Maria. Svaret är ganska enkelt. Mitt största problem just nu är, varför kan jag inte dela ett fotografi från telefonens galleri till en grupp på facebook i facebooks egna app. Det är ju helt knas!

Du och jag, now and forever.

Om detta är det största problem jag har just nu så får man ändå säga att jag är klar. Nu ska jag förvalta och njuta av det långa liv jag har kvar. Härligt!

Mvh Ade.